Från asylsökande till nominerad till Stora Journalistpriset

Inas Hamdan föddes i Syrien 1999. Nio månader senare beslutade sig familjen att söka ett bättre liv i Sverige och Malmö, där de redan hade släkt som bodde. Processen att få uppehållstillstånd var lång och komplicerad och att hitta boende var därför inte helt enkelt för den stora familjen. Först efter åtta år kunde familjen också på papper få bevisat att de hade rätt att uppehålla sig i Sverige.

Under sina första 20 år i livet bodde Inas Hamdan i Malmös alla utanförskapsområden. Att hennes bakgrund har påverkat hennes liv är naturligt. Den påverkar också hennes arbete som journalist.

– Jag upplever att man som invandrarjournalist aldrig kan vara neutral, säger Inas och utvecklar sitt resonemang:

– Det kan man vara enligt tidningen, det kan man vara enligt vissa läsare, men generellt finns det alltid en uppfattning att man har en agenda bakom sig, att man har ett visst perspektiv och att man aldrig är neutral.

”Förrädare mot mitt folk”

Hon tar upp ett exempel om att beslöjade kvinnor inte anses kunna rapportera om slöjan, vilket icke beslöjade kvinnor anses kunna göra.

– Men det är lika mycket ett val att inte ta på sig slöjan som det är att ta den på sig. Varför är det ena neutralt och inte det andra? Vad är neutralitet?

Det här gör att hon ibland ställs inför utmaningar och måste tänka efter när hon väljer vilka ämnen hon skriver om. Hon upplever att hon förväntas ha en viss lojalitet.

– Skriver jag om andra ämnen än sådant som gynnar minoritetsgrupper kan jag få kommentarer om att jag är förrädare mot mitt folk, berättar Inas.

Hon återkommer till att vara neutral inför sitt ämne. Om andra reportrar, som inte har hennes bakgrund, skriver om till exempel hederskultur uppfattas de som neutrala. Hon själv kan däremot uppfattas som aktivist, som någon som har en agenda, just för att hon själv har erfarenhet av ämnet.

– I min journalistik ser jag alltid till att det är ett perspektiv som tidningen står bakom, inte jag. Det är inte mina erfarenheter utan andras erfarenheter, det är därför jag är journalist.

Hennes uppväxt har också givit henne många tankar och idéer då hon främst har sett ett annat Sverige, ett Sverige som majoriteten av befolkningen inte ser.

– Min förståelse av vad Sverige är har varit väldigt präglad av socioekonomisk utsatthet, förklarar hon.

Först krönikör – sedan anställd‍

Sommaren 2022 tog Inas Hamdan sin examen i statsvetenskap vid Lunds Universitet. Siktet hade hon tidigt ställt in mot ett liv som journalist, och det är ett yrke hon verkligen älskar. Redan som student fick hon in en fot på Sydsvenskans redaktion.

– 2020 skrev jag min första krönika och under lång tid var jag så kallad Malmökrönikör och skrev en krönika i månaden.

Sommaren 2020 fick hon chansen att sommarjobba på redaktionen och fick verkligen mersmak för jobbet. Och faktum är att redaktionsledningen också fick mersmak för Inas, för efter det fick hon möjlighet att skriva om sådant som intresserade henne, trots att hon varken var färdigutbildad eller anställd.

– När jag har kommit på saker har jag ringt in och berättat att jag haft ett förslag, och oftast har de då kallat in mig och satt ihop mig med en annan journalist så att jag har kunnat göra jobbet jag föreslagit.

– Min chef har givit mig chansen att komma in i den här branschen, även om jag på papper inte haft kompetenserna. Hon har givit mig tid att berätta om mina idéer och genom det har jag kunnat säga att “det här är något jag tycker att det finns ett gap om inom rapporteringen”, och då har fått möjlighet att täcka det gapet någorlunda i alla fall.

Sommaren 2021 var Inas tillbaka på redaktionen, men den här gången var vikariatet inte tre veckor utan tre månader. Sedan dess har hon kommit och gått på redaktionsgolvet och är sedan 1 september 2022 anställd.

‍

‍

Kanske yngsta nominerade någonsin‍

Under hennes första år som journalist har Inas Hamdan nominerats till två väldigt prestigefyllda priser, Wendelapriset och Stora journalistpriset. Hon är också, om inte den yngsta så absolut en av de yngsta, som någonsin nominerats till Stora Journalistpriset. Men hur kommer det sig att en ung, nyutbildad journalist lyckas med något som de flesta journalister inte får uppleva under ett helt yrkesliv?

Hon säger att nomineringarna är effekter av ett lyckat lagarbete.

– Jag skulle säga att det främst är för att jag har kunnat bidra med min kompetens och för att Sydsvenskan har kunnat hjälpa mig arbeta med personer som kan täcka de kunskapsgap som finns hos mig.

Hon lyfter också fram det förtroende som redaktionsledningen på Sydsvenskan har givit henne.

– Jag har en massa idéer, jag har en stor drivkraft, men det är inte på alla platser i Sverige, alla platser i världen, och på alla tidningar som man ser det som något värdefullt. Man vill ha kompetens på papper, vilket man får långt in i sin karriär. Faktumet att jag har kunnat uppnå detta är för att jag fick chansen.

”Vet vad det innebär att inte få skriva”‍

Inas Hamdan brinner för två ämnen: utanförskap och hederskultur. Det är dem hon vill rapportera och skriva om och kunskapen och engagemanget för dessa frågor är det som hon själv menar utmärker henne som journalist.

Men det finns en annan sak som verkligen driver henne framåt – att hon vet vad som finns på andra sidan tryckfriheten, på andra sidan demokratin.

– Jag vet vad det innebär att inte få skriva, och därför vill jag utnyttja de fri- och rättigheter jag har till fullo. Jag vill inte tillåta att någon någonsin tystas ner.

Inas berättar att i den värld som hon är uppväxt i finns det bara två anledningar till att personer man känner omnämns i en tidning.

– Antingen är det en dödsannons eller att man har blivit fängslad, det finns inget annat alternativ, förklarar hon och berättar om när hon ville publicera en krönika om sin mormor.

– Då blev hon rädd och frågade vad jag höll på med. För hon uppfattade det bara som något dåligt att bli omnämnd i tidningen.

– Än i dag, när jag pratar med släktingar och bekanta, eller med personer i utsatta områden här, och säger något om den starka pressfriheten som finns i Sverige, så tror de inte på mig. De säger “Men Inas, du kommer mördas om du skriver om dessa ämnen. Jag kommer mördas”. Och när jag försöker berätta för dem om meddelarskyddet tror de inte på det. Det är inget man känner till, inget man förstått sig på, och det gör att det finns ett stort hav av berättelser som inte har berättats. Och det är det som driver mig. Jag vet att de finns där ute och att de aldrig berättas.

Inas har alltid sett Sverige som ett nyfiket land, men ett land som ibland tar beslut baserade på för lite kunskap.

– Och det är det gapet jag vill fylla. Ge kunskap, då tror jag att samhället kan bli bättre.

”Bara våld som kan ersätta det”‍

För Bonnier News är det fria ordet kärnan i allt man gör, det som förenar alla medarbetare och det som driver företaget framåt. Inas Hamdan skriver under på det uppdraget utan att blinka.

– När jag såg det första gången, då log jag och kände mig väldigt hemma, säger hon, fortfarande med ett stort leende över läpparna.

Men vad betyder då det fria ordet för Inas Hamdan, 23 år från Malmö?

– Det betyder obekvämlighet, att man ska vara obekväm. Man kommer läsa saker som förändrar samhället och man kommer kritisera det man älskar. Det betyder också att man inte behöver gå runt med tankar i huvudet själv och känna att man är ensam med dem, man kan hitta andra som känner samma sak. Dessutom kan man hela tiden ändra sin uppfattning, fria ordet är enda vägen framåt för att vi ska utvecklas. Om det fria ordet tar slut är det bara våld som kan ersätta det.