Magda Gad har tilldelats utmärkelser som Stora journalistpriset, Årets journalist, Årets avslöjare och Kristallen för att nämna ett fåtal.
Bara de senaste åren har hon tagit Expressens läsare med till Afghanistan och bakom frontlinjerna mot IS i Irak och Syrien, till skyttegravarna i Ukraina, det polariserade USA, knarkkrigets Honduras, Rumäniens getton och Sveriges utanförskapsområden.
Vad tycker du utmärker din journalistik?
– Jag lever med människorna jag berättar om och stannar lång tid, ofta flera år. Det känns som ett stort ansvar att berätta om konflikterna och jag vill ge allt jag har för att förstå dem och föra dem vidare på ett insatt och respektfullt sätt.
Hur hittar du dina berättelser?
– Genom att vara i dem. Jag vill inte ge mig ut för att bekräfta en bild som jag har av något, jag vill ge mig ut i verkligheten och låta berättelserna slå mig i ansiktet.
Hur kan du komma så nära människorna du rapporterar om?
– De ser att jag delar deras liv och kan deras kultur och kontext, och därmed faller den barriär som annars hade funnits där.
Hur tycker du utrikesjournalistiken har utvecklats under din tid på Expressen?
– Jag började hos Expressen år 2015 för att jag tyckte att det var det svenska mediehus som satsade mest på utrikesjournalistik. Och så tycker jag att det är fortfarande. Expressen har vågat satsa, vilket även innebär att våga ha korrespondenter i krig. Det är enda sättet för att få förstahandsrapportering från plats istället för andrahandsrapportering från ett kontor på andra sidan jorden.
Vilket reportage från de senaste åren har gjort starkast intryck på dig?
– Det är inget enskilt reportage som stannar kvar i mig, utan snarare erfarenheterna från länder jag har arbetat i. Syrien blev en vändpunkt för mig, jag var ensam där under kriget mot IS och bodde i ett övergivet hus dit internflyktingar från IS-områden hade flytt efter att deras hem hade bombats. Det dagliga mötena med dem, att dricka förmiddagskaffe ihop och försöka skrapa ihop vatten och mat, helt enkelt överleva, med loppor över hela kroppen och ofta utan elektricitet i femtio graders hetta, var en livsomvälvande resa.
Vad är det som driver dig?
– För länge sedan jobbade jag i Kongo. Där träffade jag en kvinna som kallades Mama Masika. Hon hade varit gift med en affärsman och tillhörde den övre medelklassen. En natt kom beväpnade män in i deras hus. De slaktade hennes man, gruppvåldtog Mama Masika i de upphackade resterna av honom och tvingade henne att äta en av hans kroppsdelar. Samtidigt hörde hon skriken från sina två unga döttrar som också våldtogs. Efter det ägnade hon sitt liv åt att hjälpa andra kvinnor, trots att hon bara ville en sak: dö.
– Det tog lång tid för mig att ta in den berättelsen och veta vad jag skulle göra med den. En dag när jag var i mitt barndoms kök i Dalarna gick det upp för mig: att jag kunde berätta åt henne, att hon inte behövde plågas och leva för att berätta. Det har känts som en skyldighet sedan dess: att låta världen veta vad som händer krigsdrabbade människor som Mama Masika.
